Så här spelade kanske Chopin själv

Om Frédéric Chopins eget pianospel berättas att det präglades av perfekt renhet och integritet i utförandet, värme och temperament som aldrig gled ur händerna, ett diskret rubato och en odefinierbar poesi i gestaltning och anslag.
När Krystian Zimerman på tisdagskvällen spelade Chopin i Finlandiahuset kunde man tro att det var tonsättarens inkarnation som satt böjd över flygeln på estraden.
Renheten och integriteten i gestaltningen av struktur och detaljer, känsla och uttryck, var av sådan art att den precis motsvarade ”den verkligt perfekta virtuosen”, som Mendelssohn beskrev Chopin som.
Zimerman började f-mollballaden med att frambringa ett fulländat cantabile - så här ska sångbarheten hos Chopin låta: chosefri, naturlig, innerlig. Därefter trädde de djupare strukturerna kristallklart fram, de kalejdoskopiska passager som utforskar pia-nots uttrycksmöjligheter och skänker Chopins musik dess speciella suggestiva atmosfär och klangfärg, parade med ett originellt musikaliskt tänkande.
De fyra mazurkorna opus 24 var rena pärlorna - här samverkade den spröda klangfärgen med den med ett diskret rubato utformade rytmiken till att framkalla finstämda miniatyrer. Publiken borde ha förstått att inte applådera efter den fjärde mazurkan, den var tänkt som en direkt övergång till första satsen i pianosonaten i b-moll, den så kallade sorgmarschsonaten.
Chopin har betecknats som det lilla formatets mästare medan större former och strukturer och musikalisk kontinuitet inte har setts som hans starka sida. Av Chopins verk av större format är b-mollsonaten i en klass för sig vad gäller förhållandet mellan musikaliska mål och medel, och förtätat uttryck. I Zimermans händer uppenbarade sig hela storheten i denna musik, både som en logiskt koncipierad strukturell helhet och en känslovärld som når djupet eller höjden, beroende på hur man vill se på saken.
Zimerman tog den berömda sorgmarschen i ett så långsamt tempo att man kunde befara att den skulle bli släpig, men det gjorde den inte.
Den fick en enorm resning utan att grumlas av patetik, och den sångbara mellandelen gestaltades med avskalad renhet där en enkel melodi och ett lika enkelt ackompanjemang komprimerats till ljust och vederkvickande uttryck som inte lämnade rum för något överflödigt. Den snabbt virvlande finalsatsen var också en höjdpunkt för sig, här utmejslades de vinande löpningarna med fullkomlig klarhet och precision.
Vid sidan av den storartade Chopin-avdelningen kunde Wolfgang Amadeus Mozarts pianosonat i C-dur och Maurice Ravels Valses nobles et sentimentales kännas mera som en förberedande del av kvällens program, men också här visade Zimerman vad hemligheten med hans pianokonst är.
Mozarts sonat var skriven för amatörer och håller sig enbart inom ett mellanregister, men också i denna enkelhet fann Zimerman det rena och levande uttrycket, som i den elegant utformade mollvändningen i den långsamma satsen.
I Ravels valser smakade och doftade Zimerman på klangfärgerna; här var rytmens och klangens raffinemang drivet till sin spets.
Zimerman bjöd inte den hänförda publiken på något extranummer och det gjorde han helt rätt i: efter den fulländade Chopinsonaten hade det varit omöjligt att säga någonting mera. Det går inte längre att tala om tolkning i Zimermans fall, han har nått ända fram till det högre stadium där musiken så att säga spelar sig själv och föder sina egna betydelser i stället för att interpreten sätter dit dem utgående från sin egen subjektivitet.
Zimerman ger inte ofta konserter och har också en otrevlig vana att inhibera dem i sista stund.
Så var det nära att gå också denna gång då den uppburne pianisten tyckte att han inte fick tillräckligt med repetitionstid i Finlandiahusets sal, men till all lycka uppträdde han till slut.
Den här konserten, arrangerad i Helsingfors festspels regi, hör till de absoluta höjdpunkterna i huvudstadens konsertliv under senare år.
MIKAEL KOSK
mikael.kosk@hbl.fi

MUSIK
Krystian Zimerman, piano. Mozart, Ravel, Chopin. Helsingfors festspels vinterkonsert i Finlandiahuset 4.10.

Zimerman saa kaiken laulamaan

KONSERTTI
Puolalaispianisti lumosi loisteliaisuudellaan ja runollisuudellaan

Pianisti Krystian Zimermanin konsertti Finlandia-talossa. – Mozart, Ravel, Chopin.

Hurmaantunut yleisö taputti ylimääräisten toivossa puolalaispianisti Krystian Zimermanin aina uudelleen esiin konsertin päätyttyä. Turhaan.
Konsertin viimeisenä teoksena oli suureen surumarssiin huipentuva Frédéric Chopinin b-molli-sonaatti. Lopullisuuden tunne oli esityksen päätyttyä niin voimakas, että oli vaikea kuvitella, mikä nokturni, valssi tai masurkka olisi voinut olla tunnelmaan sopiva ylimääräinen sonaatin aavemaisen, lyhyen myrskyfinaalin jälkeen.

Zimerman rakensi konsertistaan harvinaisen eheän ja laajakaarisen kokonaisuuden. Hänen ehdottomuuttaan kuvaa, että alkupuolella hän soitti suoraan Chopinin f-molli-balladin Maurice Ravelin Valses nobles et sentimentales -teoksen jatkoksi.
Ravelin valssien päätyttyä Zimerman ei noussut ylös flyygelituoliltaan, eikä antanut yleisölle minkäänlaisia mahdollisuuksia aplodeihin. Chopin musiikki sulautui Raveliin, missä ei itse asiassa ollut ristiriitaa. Niin selvästi Chopinin henki vaikuttaa Ravelin teoksessa ja täyttää sen runollisella loistolla ja lennokkuudella.

Tietyssä mielessä konsertin kaksi ensimmäistä teosta, W.A. Mozartin C-duuri-pianosonaatti KV 330 ja Ravelin valssit olivat johdantoa Chopinin musiikin maailmaan, toinen ajalta ennen Chopinia ja toinen ajalta hänen jälkeensä.
Avausnumeronsa, Mozartin sonaatin, Zimerman soitti helmeilevän kevyesti ja kirkkaasti. Hän käytti sangen paljon pedaalia, mutta ei antanut sen johtaa romanttiseen legato-tyyliin.
Zimermanin kosketuksen laulava herkkyys teki hitaasta osasta hyvin kauniin. Näennäisen yksinkertaisuuden alta alkoi paljastua romantiikkaa enteilevää tunteen syvyyttä, jota raottui myös ensiosan klassisen hilpeyden keskeltä.
Laulavaa ja helmeilevää, spontaania, luonnollista ja joskus improvisatorisen tuntuista – nämä Zimermanin Mozart-soiton ominaisuudet kuuluvat myös Chopinin musiikkiin.
Ravelin ylevissä ja tunteellisissa valsseissa Zimerman tarkasteli Chopinin maailmaa reptrospektiivisesti, jos kohta teoksen keinuva prisma heijastelee valssin koko maailmaa. Carl Maria von Weberin, Franz Schubertin ja Johann Strauss vanhemman ja nuoremman valssiunelmien kaiut soivat siinä, ja mukana on myös viihteellinen ripaus Franz Léharin valssien mondeeneja parfyymeja.
Briljeeraamaan Zimerman ei pyrkinyt Ravelin valsseissa, vaan piti tunnelman hienostuneen hillittynä muutamia lennokkaita ja suurieleisiä räiskähdyksiä lukuun ottamatta. Vaikutti siltä, että Zimerman keskittyi ennen kaikkea Ravelin valssien harvinaisen hienostuneen, voimakkaasti dissonoivan harmoniikan tutkimiseen ja värittämiseen.
Eleganssi yhdistyi Zimermanin valssihurmiossa harvinaiseen herkkyyteen.

Chopinin f-molli-balladi kasvoi alun unelmoivasta laulusta sointien ja harmonisten värien orkestraaliseen rikkauteen ja lopun myrskyisästi riehuvaan nousuun. Zimermanin käsissä balladi lauloi itse asiassa koko ajan, sillä hänellä on loistava kyky saada kaikki elementit laulamaan.
Improvisatorinen, spontaani ote syntyi hienovaraisesta rubato-aaltoilusta. Samalla syntyi se vaikutelma, että jostakin syvältä nousevat tunteet veivät musiikkia dynaamisesti kohisten eteenpäin.
Chopinin neljästä masurkasta Zimerman teki pieniä tanssahtelevia sävelrunoja, joissa jokaisessa kiteytyi tietty runollinen tunne. Masurkkojen rakastettavan maailman jälkeen b-molli-sonaatissa puhkesi loistelias tumman intohimon myrsky ja dramaattinen kuolemantanssi.
Romanttinen tunteiden rajuilma laantui surumarssiin. Se soi ensin juhlavan herooisena kulkueena, kunnes triounelman jälkeen sankaruus katosi ja jäljelle jäi vain hiljainen, etäisyyteen katoava suru.

Hannu-Ilari Lampila
Helsingin Sanomat
hs.kulttuuri@sanoma.fi

A Beethoven freshness test

October 3, 2005 E-mail story Print Most E-Mailed

MUSIC REVIEW
As the Philharmonic begins its salute to a 'radical' composer, the performances are exciting and engaging.

By Mark Swed, Times Staff Writer

In anticipation of an adored composer's coming 250th birthday, Mozart mania has begun infecting the classical music world. And several major orchestras in America have found an antidote: Beethoven.

For the Los Angeles Philharmonic this season, the remedy is "Beethoven Unbound," which centers on Esa-Pekka Salonen's conducting Beethoven's nine symphonies interspersed with new or recent symphonic works to remind us that this composer was a revolutionary. The series began in Walt Disney Concert Hall on Thursday night with a gala (tickets $1,500 and up) featuring the film star Ed Harris reading from Beethoven's letters and pianist Evgeny Kissin as soloist in the "Emperor" Concerto. Friday, for the first regular concert of the season, Henri Dutilleux's "The Shadows of Time," a 1997 memorial to Anne Frank, was inserted between the first two Beethoven symphonies.

ADVERTISEMENT

Beethoven, as orchestras well know, perennially enjoys good business. The previous week, Kissin had played the "Emperor" for a New York Philharmonic gala that left the orchestra $3 million richer. The Russian pianist couldn't be in two places at the same time, so that same night, the Philadelphia Orchestra selected André Watts to play the "Emperor" for its season-opening gala.

Like our Philharmonic, the Philadelphians are also surveying the canonical nine under their music director, Christoph Eschenbach, in pairings with contemporary music (and the two orchestras are sharing a new piece by Magnus Lindberg; its premiere is this week at Disney). James Levine has made Beethoven and Schoenberg the theme of his second season at the Boston Symphony. The San Francisco Symphony beat everyone to the punch in June when Michael Tilson Thomas paired a new timpani concerto by William Kraft with Beethoven's Ninth.

So what will set the L.A. Philharmonic apart? Mainly, Salonen. He is no stranger to Beethoven, but his celebrity rests elsewhere, with later music. As his stature rises, though, Beethoven looms ever larger. More important, Beethoven demands a regular coming-to-terms-with of all musicians and composers, and Salonen has stepped up to the plate.

It might seem entirely in character for Salonen that he is emphasizing Beethoven's radicalism. In a quote prominently featured on the Philharmonic's promotional material, he calls Beethoven "one of the most radical composers of all time." But given the general familiarity of Beethoven's music, that radicalism isn't always easy to convey. Beethoven heard in the context of new music, meanwhile, can remind us of just how comfortable we are with the old.

Interestingly, at both Thursday's gala and the following night's symphony program, Salonen seemed far more intent on making music than on making points. The Philharmonic music director is not a member of Austrian conductor Nikolaus Harnoncourt's radical-fringe Beethoven Party. He is no more extreme a Beethovenian than Tilson Thomas, Eschenbach or Levine. His Beethoven is neither more nor less timely than that of Simon Rattle, Claudio Abbado or John Eliot Gardiner, all of whom can make you feel as though they are delivering their goods farm fresh.

Salonen's Beethoven simply is. He gives it to you straight. Not straight from the horse's mouth — those who claim that clairvoyant trick sometimes have bridges in Brooklyn to sell as well. He doesn't fuss. Yet he doesn't miss anything. The performances over these two nights sounded mostly terrific — exciting, engaging and, yes, fresh, or at least as fresh as something more than two centuries old can remain.

To say that folks Thursday night got their money's worth with the second "Leonora" Overture alone probably depends on how much money you have. Top prices were $10,000 (dinner included, along with a tax deduction). The overture lasts a dozen minutes. But from its opening chords, voiced with a draw-you-in-and-hold-you-there-for-the-duration richness, this was a performance of complete authority. The offstage trumpet — freedom's voice — was something politicians should learn to package. Seats behind the stage and those high up were, happily, donated to students. The youngsters were visibly thrilled.

Galas are galas. Socializing and celebrity come first. Thursday, Harris assumed little on his listeners' part, but readings — even heavy-handed ones — of some of the most moving letters in music history can't help but be moving themselves. Excerpts from the First and Seventh symphonies were enticing.

Then, the "Emperor," and the question: Why Kissin? He's got a beautiful touch, great technique and the ability to make a melody sing. But this celebrated pianist resides in his own world. Time moves as differently for him as it does on a passing spaceship in the Einsteinian space-time continuum. Salonen didn't indulge him, as Lorin Maazel reportedly did in New York, but it hardly mattered. Memories of Mitsuko Uchida playing the Beethoven piano concertos in Disney Hall last season in a state of total engagement with conductor, orchestra and audience have not faded.

In the two early symphonies Friday, Salonen more fully revealed the virtues of the best of the gala. The First had a classical touch: sharp attacks, disarming rhythmic vitality and, in the humorous lead-up to the last movement, charm and finesse. Still, it was in the Second — which uses larger forces, making for a bigger sound and consequently more immediacy — that Salonen was most in his exhilarating element.

The relevance of Dutilleux's score to Beethoven was un-explained. But the piece itself required no explanation. It is special.

In a rambling, bewildering but nonetheless fascinating pre-concert talk, Robert Winter, the Beethoven series' scholar in residence, suggested that Beethoven was the ultimate goal-directed composer. Dutilleux, an 89-year-old French master of vividly shaded instrumental color and eloquent expressivity, is just the opposite. His music floats in a sonic world of its own.

But Dutilleux is no Kissin. He is the model of the engaged musician. "The Shadows of Time," in six short movements, conveys the irrationality of evil through the contemplation of beauty. At the point where Anne Frank's innocence is evoked, three boy sopranos (Eugene Olea, Sean Sullivan and Josiah Yiu) magically conveyed Dutilleux's, dare I say it, Mozartean gifts.

The Philharmonic played its Beethoven with appropriate fervor. In the Dutilleux, the fervor was channeled into equally appropriate rapture.Beethoven demands a coming-to-terms-with of all musicians and composers, and Salonen has stepped up to the plate.