Så här spelade kanske Chopin själv

Om Frédéric Chopins eget pianospel berättas att det präglades av perfekt renhet och integritet i utförandet, värme och temperament som aldrig gled ur händerna, ett diskret rubato och en odefinierbar poesi i gestaltning och anslag.
När Krystian Zimerman på tisdagskvällen spelade Chopin i Finlandiahuset kunde man tro att det var tonsättarens inkarnation som satt böjd över flygeln på estraden.
Renheten och integriteten i gestaltningen av struktur och detaljer, känsla och uttryck, var av sådan art att den precis motsvarade ”den verkligt perfekta virtuosen”, som Mendelssohn beskrev Chopin som.
Zimerman började f-mollballaden med att frambringa ett fulländat cantabile - så här ska sångbarheten hos Chopin låta: chosefri, naturlig, innerlig. Därefter trädde de djupare strukturerna kristallklart fram, de kalejdoskopiska passager som utforskar pia-nots uttrycksmöjligheter och skänker Chopins musik dess speciella suggestiva atmosfär och klangfärg, parade med ett originellt musikaliskt tänkande.
De fyra mazurkorna opus 24 var rena pärlorna - här samverkade den spröda klangfärgen med den med ett diskret rubato utformade rytmiken till att framkalla finstämda miniatyrer. Publiken borde ha förstått att inte applådera efter den fjärde mazurkan, den var tänkt som en direkt övergång till första satsen i pianosonaten i b-moll, den så kallade sorgmarschsonaten.
Chopin har betecknats som det lilla formatets mästare medan större former och strukturer och musikalisk kontinuitet inte har setts som hans starka sida. Av Chopins verk av större format är b-mollsonaten i en klass för sig vad gäller förhållandet mellan musikaliska mål och medel, och förtätat uttryck. I Zimermans händer uppenbarade sig hela storheten i denna musik, både som en logiskt koncipierad strukturell helhet och en känslovärld som når djupet eller höjden, beroende på hur man vill se på saken.
Zimerman tog den berömda sorgmarschen i ett så långsamt tempo att man kunde befara att den skulle bli släpig, men det gjorde den inte.
Den fick en enorm resning utan att grumlas av patetik, och den sångbara mellandelen gestaltades med avskalad renhet där en enkel melodi och ett lika enkelt ackompanjemang komprimerats till ljust och vederkvickande uttryck som inte lämnade rum för något överflödigt. Den snabbt virvlande finalsatsen var också en höjdpunkt för sig, här utmejslades de vinande löpningarna med fullkomlig klarhet och precision.
Vid sidan av den storartade Chopin-avdelningen kunde Wolfgang Amadeus Mozarts pianosonat i C-dur och Maurice Ravels Valses nobles et sentimentales kännas mera som en förberedande del av kvällens program, men också här visade Zimerman vad hemligheten med hans pianokonst är.
Mozarts sonat var skriven för amatörer och håller sig enbart inom ett mellanregister, men också i denna enkelhet fann Zimerman det rena och levande uttrycket, som i den elegant utformade mollvändningen i den långsamma satsen.
I Ravels valser smakade och doftade Zimerman på klangfärgerna; här var rytmens och klangens raffinemang drivet till sin spets.
Zimerman bjöd inte den hänförda publiken på något extranummer och det gjorde han helt rätt i: efter den fulländade Chopinsonaten hade det varit omöjligt att säga någonting mera. Det går inte längre att tala om tolkning i Zimermans fall, han har nått ända fram till det högre stadium där musiken så att säga spelar sig själv och föder sina egna betydelser i stället för att interpreten sätter dit dem utgående från sin egen subjektivitet.
Zimerman ger inte ofta konserter och har också en otrevlig vana att inhibera dem i sista stund.
Så var det nära att gå också denna gång då den uppburne pianisten tyckte att han inte fick tillräckligt med repetitionstid i Finlandiahusets sal, men till all lycka uppträdde han till slut.
Den här konserten, arrangerad i Helsingfors festspels regi, hör till de absoluta höjdpunkterna i huvudstadens konsertliv under senare år.
MIKAEL KOSK
mikael.kosk@hbl.fi

MUSIK
Krystian Zimerman, piano. Mozart, Ravel, Chopin. Helsingfors festspels vinterkonsert i Finlandiahuset 4.10.