Tidlösa musikaliska stormvindar

Ekenäs Sommarkonserter.
Finländska kammarorkestern i Ekenäs kyrka 4.8. Dirigent: Jukka-Pekka Saraste. Solister: Jorma Hynninen, baryton, Sari Kaasinen, sång & kantele, Lasse Pöysti, recitation. Rautavaara, Kilpinen, Kuula, Sibelius.

Kontrasten mellan de finskt nationella och mer nordiskt orienterade elementen växte ut till den dramaturgiska cloun vid lördagens sommarkonsert i Ekenäs kyrka och Jukka-Pekka Saraste skall ha ett lyft på hatten för en lagom vidlyftig och idémässigt ovanligt fruktbar programuppläggning.
Einojuhani Rautavaara, Toivo Kuula och Yrjö Kilpinen är namn som borgar för att även den mest finsksinnade av musikälskare fick sitt lystmäte och idén att rama in det hela med Sari Kaasinens vaggvisor och gråtkväden var helt enkelt genial. Vilket effektivt sätt att få publiken att spetsa öronen!
Rautavaaras sånger ur operan Aleksis Kivi anslog tonen på ett skönt uppfordrande sätt, medan Kuulas Sommarnatt på kyrkogården och Kom, älskade gav en vink om hur den opera som denne Finlands Puccini tveklöst hade skrivit om han inte blivit mördad vid 34 års ålder kunde ha låtit.
De tre Kilpinensångerna visade å sin sida med all tänkbar tydlighet på en estetik som blivit rätt illa medfaren av tidens tand. Kilpinen må ha varit en genial sångtonsättare på sin tid, men i dag framstår även hans mest inspirerade alster till vilka de nu hörda Myrmark, Den gamla kyrkan och På kyrkstranden onekligen hör som i sig välljudande, men unkna på ett rätt svårdefinierbart sätt.
Något som i sin tur desto effektivare underströk de tidlösa kvaliteterna i Sibelius geniala Stormenmusik. Här rör vi oss på ett känslomässigt hisnande brett fält och Sibelius målar med bergsäker hand upp emotionellt djupt berörande och skönt kontrasterande dramatiska scenerier i de mest koncentrerade av format.
Vår musikberättare och -recitatör par excellence, Lasse Pöysti, kunde utan minsta lilla problem ha axlat Prosperos mantel och trollstav, men valde att i stället röra sig på de personliga hågkomsternas plan.
Antagligen ett klokt beslut, enär han på sitt oefterhärmligt chosefria sätt förmådde trollbinda publiken med såväl reflektioner från fornstora dagar som en åskådligt komprimerad översikt av pjäsens centrala personer och handlingsförlopp. Alldeles mot slutet kunde man ha önskat sig ett mer påtagligt prosperianskt grepp, men det får ändå bli en inte särdeles tungt vägande randanmärkning.
Saraste hade, i samråd med Pöysti, gjort ett för tillfället specialdesignat utdrag ur det timslånga originalpartituret och trots att ett par av de dramatiskt mest effektiva numren liksom, av praktiska orsaker, samtliga utom en av Ariels sånger lyste med sin frånvaro fick man en helt adekvat bild av det dramatiska förloppet.
FKO-musikerna spelade med samma dramatiska närvarokänsla och emotionella nerv som under hela festivalen, Jorma Hynninen var en röst- och tolkningsmässig klippa i den vokala avdelningen och det enda minuset får ristas för den annars utmärkta kyrkoakustiken, som denna gång i onödigt hög grad favoriserade blecket på blåsarnas bekostnad.
Nästa sommars festivaltema lyder Sångens gåva . Vad kan väl inte Saraste tänkas utvinna ur det ymnighetshornet.
Mats Liljeroos
kultur@hbl.fi
Idén att rama in det hela med Sari Kaasinens vaggvisor och gråtkväden var helt enkelt genial. Vilket effektivt sätt att få publiken att spetsa öronen!