Fantastisk uttolkare

Jean Sibelius solosånger, pianoverk och stycken för violin och piano är ett sidospår på kammarmusikfestivalen i Kuhmo. De mindre styckena är en undanskymd del av Sibelius produktion men nu lyfts de fram med en gång.

Suverän interpret. För den svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter är Sibelius sånger en gammal kärlek som aldrig rostar. Hon visade att lugn, svalka och glöd kan gå hand i hand.

Sibelius skrev sammanlagt 110 solosånger av vilka en dryg handfull har sin bestående plats på sångarnas repertoar. Det finns mycket kvar att upptäcka i en inte helt lättolkad repertoar: uttrycket är dramatiskt och förtätat i det lilla formatet och ordens innebörd är a och o för tolkningen.

För den svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter är Sibelius sånger en gammal kärlek som aldrig rostar. Det finns någonting i förhållandet mellan musik och text som passar von Otters konstnärstemperament som hand i handske.
von Otters tolkningar är alltid genomtänkta och klara, hon låter texten träda fram och bakom ett på ytan svalt och distanserat grepp döljer sig en karismatisk känsloladdning.

von Otters två Sibeliuskonserter i Kuhmohuset var verkliga dragplåster som lämnade mången hugad lyssnare kvar i en biljettkö som nosade efter platser som inte längre fanns.

Två personligheter

Det var ett fyndigt drag att föra samman von Otter och hennes ackompanjatör Bengt Forsberg med violinisten Pekka Kuusisto.

von Otter och Kuusisto är som konstnärspersonligheter betraktade som från två olika planeter - von Otters aristokratiska framtoning är en motpol till skälmen Kuusistos egenartade, aningen publikfriande och musikaliskt frigjorda och lekfulla tolkningssätt.

Några av Sibelius små karaktärsstycken för violin och piano är riktiga pärlor som ger en ögonblicksbild av någon speciell stämning. Kuusisto spelade dem med finstämd nyansering, gärna i pianissimo och med en viss tänjning av notvärdena för att undvika en stelhet som dessa stycken annars kan lida av.

Kuusistos tolkningar var levande och känsliga, men om de kan kritiseras för någonting fanns det väl mycket artisteri i dem. Sibelius stil är avskalad och rätt karg och man ska kanske inte spela hans musik som om han skulle vara Fritz Kreisler.
von Otter visadc vilken fantastisk uttolkare hon är i ett program som med undantag av den avslutande sången Var det en dröm? inte hör till den lilla kretsen av klassiker bland Sibelius sånger. Lugn, svalka och glöd kan gå hand i hand hur enkelt som helst.

En lekfull sida

I den lilla sången En slända, där sländan är en symbol för den älskade, närmade sig von Otter ett expressionistiskt uttryck när hon rullade på ordet slända. Kaiutar sjöng hon till publikens stora förtjusning på finska och i Vilse visade hon sig från en glättig, lekfull och leende sida.

Amper kan hon också vara - när hon kom in på estraden i den andra konserten och såg att där fanns mikrofoner visade hon med suveränt arroganta gester att hon vill ha bort dem, och så fick mikrofonerna bäras åt sidan medan Pekka Kuusisto spelade små polskor på violin.

Som extranummer framförde trion von Otter, Kuusisto och Forsberg den märkliga sången En glad musikant, om vilken man inte riktigt vet om den var tänkt som recitation eller sång.

I varje fall gjorde von Otter sin högst personliga och glada tolkning av den och den lät mera som sång.

Inspirerats av runosång

Det andra uruppförandet i Kuhmo var Olli Mustonens gitarrstycke Jehkin Iivana, där tonsättaren låtit sig inspireras av den karelska runosångaren Iivana Shemeikka, som levde mellan åren 1843 och 1911.

Stycket börjar med en runomelodi som utvecklar sig till barockartade figurer à la Bach och mot slutet till en dans, för att sedan utmynna i runomelodin på nytt.

Gitarristen Ismo Eskelinen gjorde en känslig men smånätt tolkning av stycket - om Iivana Shemeikka som det berättas var en synnerligen häftig person kunde också tolkningen av honom haft mera karaktär.

MIKAEL KOSK
mikael.kosk@hbl.fi