Schuberts lyriska vemod

Uttrycksfull. Elina Vähälä frambringar generösa Schuberttoner.

De fyra sonaterna för violin och piano hör till det mest fullödiga i Franz Schuberts ungdoms­produktion. De är överflödande lyriska till sin karaktär och har individuell substans i teman och motiv. De långsamma satserna har djup känsla som förebådar den mogna Schubert, och A-dursonatens andantesats har setts som den mest utsökta enskilda satsen i den tidiga produktionen.
Det finns mycket som för tankarna till Schuberts lieder i förhållandet mellan pianot och violinen. Melodilinjen liknar en sångstämma, som pianot kommenterar och för en dialog med. Svårighetsgraden i violinsonaterna är inte hög och däri ligger också utmaningen i dem: enkla melodier måste vara levande och klinga friskt, och känslans vändningar vara otvunget naturliga.
För Ralf Gothóni är Schuberts musik ungefär det samma som hela livet, och om det finns någon tonsättare vars uttryck Gothóni gjort till sitt är det Schuberts. Det låg ett äkta schubertskt vemod över Gothónis melodifraser i a-moll- och g-mollsonaten, och ett älskvärt, oemotståndligt tonfall i den ljusare A-dursonaten.
För Elina Vähälä finns ännu en bit att gå innan hon når fram till Gothónis nivå, men som ett resultat av ett långvarigt samarbete börjar duon närma sig kammarmusikens kärna. Vähälä har fått ett bredare register i sitt smidiga uttryck, hon frambringar en varm och generös ton på sin Stradivarius, och har vid behov dramatiskt sinne.
Alla fyra violinsonater av Schubert är värda att framföras, men när de spelas i följd på en konsert uppstår inga kontraster eller spänningar; helheten har ingen utveckling och inga höjdpunkter.
Ett program som hade kombinerat Mozarts, Schuberts och Beethovens sonater hade kunnat vara intressantare som helhet betraktat, men en helafton med Schuberts vemod och älskvärda temperament kan bara inte göra någon på dåligt humör.
MIKAEL KOSK
mikael.kosk@hbl.fi
MUSIK
Elina Vähälä, violin; Ralf Gothóni, piano. Schubert. Tempelplatsens kyrka 22.8.